LABBRAPPORTER
Här finns det att läsa labbrapporterna som de olika grupperna från sopsorteringen skrivit.
RITNING
_edited_edited.jpg)
SAMMANFATTNING
Vår uppgift gick ut på att konstruera en automatisk maskin som sorterade in kulor av trä, plast och metall in i sina respektive behållare.
Sopsorteringsmaskinen vi har byggt är uppbyggd med två våningar, en övre där den startar och där metallen sorteras ut, och en undre där trä- och plastkulorna sorteras ut.
Sorteringsprocessen börjar med att kulorna läggs in i startröret. Stoppet som vi har konstruerat håller inne kulorna, så att de inte börjar rulla för tidigt.
När man drar upp stoppet rullar alla kulor iväg på en bana som vi gjorde av en uppochnervänd linjal. Metallkulorna plockas upp av en hästskomagnet som ligger vid sidan om banan. De rullar ner längs magneten eftersom den är lite lutad, och när kulorna stannar i änden av magneten slår de i varandra så att de trillar ner i metallbägaren som ligger under hästskomagneten.
Medan metallkulorna sorteras rullar trä- och plastkulorna vidare längs linjalen och in i röret. Inne i röret rullar de ner till den nedre våningen, och där faller de ut ur röret och slår i en marmorplatta som är ställd under rörmynningen. Eftersom plasten har högre densitet studsar den högre upp än vad träkulan gör. Därför byggde vi en bägare med två fack, ett övre och ett undre, där plastkulorna studsar in i det övre facket och träkulorna studsar in i det undre facket.
Träkulorna stannar i bägarens undre fack, medan plastkulorna rullar ut från ett hål i bakre väggen av det övre facket ner i sin egen bägare.
När sorteringsprocessen är klar har alltså metallkulorna med hjälp av en magnet hamnat i sin behållare på övervåningen av maskinen, och trä- och plastkulorna har hamnat i sina respektive behållare efter att de har studsat på nedervåningen.
LABBRAPPORT TRÄ-OCH PLASTKULOR
Syftet är att lyckas separera plastkulorna och träkulorna från varandra utan att behöva använda oss utav vatten.
Precis som många andra stora uppfinningar så kom vi på vår när vi testade något annat. Vi skulle testa om ett rör var tillräckligt brett eller inte och när kulorna kom ut ur röret märkte vi att de studsade olika högt. Så vi började experimentera med olika material och märkte då att störst skillnad mellan hur högt kulorna studsade var på fönsterblecket av marmor.
Vår hypotes till varför plastkulan studsar högre är för att den har högre densitet än träkulan och eftersom de har samma volym väger plasten mer. Mer vikt leder till mer lägesenergi vilket omvandlas till mer rörelseenergi som kommer få plastkulan att studsa högre. Varför just marmor får plasten att studsa högst är vi inte säkre på men av alla material vi testade hade marmor högst densitet. Marmor har även den densiteten som är närmast plastkulans och där av gissar vi att ju närmare densiteterna (på föremålet som studsar och underlaget) är desto högre studsar föremålet. Detta skulle även förklara varför träkulan studsade ungefär lika högt som plastkulan på ett träbord.
Sen var det bara att testa sig fram med vilka mått som behövdes och de vi kom fram till var: en 32° lutning på röret, avstånd från rörets mynning till bägaren är runt 150 mm, rörets högsta punkt ska vara 240 mm över botten, 100 mm långt rör och kartongbiten inuti trälådan sitter 70 mm upp från botten.
När vi kunde få kulorna att varje gång landa över respektive under kartongbiten som separerade kulorna från varandra kom nästa problem. Att få ur plastkulan ur den första lådan. Detta kom vi på en lösning till ganska snabbt när vi satte oss ner och tänkte. Lösningen var att borra ett hål i baksidan (av den första lådan) precis där plastkulan kommer att rulla ner längst kartongbiten. Vi mätte ut var och hur stort hålet skulle vara och sen gav vi det till bygg gruppen som borrade hålet och fixade en andra bägare där plasten kunde rulla ner ifrån hålet.
Materialet som behövdes var: en 200 x 200 x 20 mm marmorplatta, ett 10cm långt rör där kulorna får plats i, två bägare som kulorna kan studsa in i och en kartongbit som precis får plats i den första lådan (på bredden och längden).
Men det kan alltid gå fel. De största felkällorna som finns med den här idén är: röret siktas fel och missar marmorplattan, att rörets kommer för långt ner eller med en för hög eller låg vinkel, att vi har mätt fel och plastkulan inte studsar så högt vi tror att den gör eller att den första eller andra bägaren ställs för långt bak.
GRUPPENS PROTOTYP
_JPG.jpg)
LABBRAPPORT
TRÄ-OCH PLASTKULOR PLAN B
SYFTE:
Gruppen skulle göra en alternativ idé till att separera trä och plast, och skapa en fungerande prototyp.
MATERIAL:
Rör x1
Stor plast-bunke x1 (400*330*225(MM))
Ramlösa-flaska x1
Vatten
Plastkula x3
Träkula x3
Utförande:
Gruppen använde oss av en äldre idé som brukade användas av A-gruppen. Den använde sig av lyftkraft. Gruppen tog ett rör, och lät kulorna rulla ner och träffa vattnet. Då kulorna hade en tillräckligt hög hastighet när de träffade vattenytan bör de ytan och åkte ner i vattnet. Gruppen filmade på sidan av vattenbunken och kunde då se hur stor skillnaden blev mellan kulornas banor i vattnet.
Gruppen såg att med rätt vinkel så kunde man få en skillnad på ca. 2 cm (plasten 2cm lägre än trät), vilket är mer än nog för att separera kulorna i respektive typer. Gruppen använde en del av en Ramlösa flaska till att göra ett “Tak”. Gruppen skar av toppen och botten av flaskan på så sätt att det som fanns kvar var en cylinder.
Gruppen delade cylindern på mitten och skapade på det sättet två tak som höll kulan i mitten av taket och som med hjälp av lyftkraften och en lutning kunde transportera dessa kulor till bägare som skulle bestå av två halvor av en till ramlösa-flaska som skulle limmas på baksidan av bunken med ett litet hål där taken slutade och som gick upp till vattenytan åt olika håll så att man fick två olika bägare (Dessa var då fyllda med vatten.)
Slutsats:
Det hade varit en bra idé och hade troligtvis varit relativt säkert att använda ifall A-planen skulle fallera. Däremot hade Gruppen inte tillräckligt med tid eller personer för att genomföra detta.
GRUPPENS PROTOTYP
LABBRAPPORT KONSTRUKTION
Syftet med vår grupp var att bygga en ställning där allt som skulle användas i maskinen kunde fästas.
Vi började med att gå ner till vår träslöjdssal och fråga läraren om vi kunde få material till maskinen, vilket vi fick. ¾ av allt material fick vi från återvinningslådan. Det trä som låg där hade skruvar eller spikar i sig och hade därför slängts om inte vi hade återanvänt det.
Steg ett var att bygga själva ramen till maskinen. Till det tog vi 3,96 m trälist och sågade till 8st 49,5 cm långa bitar. 4 av dem skruvade vi ihop som en liggande ram och de andra fyra skruvade vi fast stående mittemellan två hörn. Alltså mitt på var sin sida. Detta eftersom det redan fanns skruvar ute i hörnen. När det var färdigt skulle vi sätta upp en plywoodskiva 240 mm rakt upp från botten av ramen eftersom de andar grupperna behövde ha två avdelade våningar på maskinen. Så vi sågade ut en 495 x 495 mm stor plywoodskiva. Men den passade inte eftersom vi inte hade tänkt på tjockleken av listen. Så vi mätte om och försökte igen och denna gång passade den. Hur vi skulle fästa plywoodskivan var på långa vägar det svåraste med hela byggandet. Men till slut kläckte någon idén att vi kunde skruva en skruv lodrätt igenom varje vertikal listbit 240 mm upp och sen lägga plywoodskivan ovan på dem. V gjorde det och den passade.
Designgruppen ville också ha en plywoodskiva så vi skar ut en till dem och satte sedan när den var klar fast den genom att borra ut en skruv och sen limma fast den nu målade plywoodskivan med en limpistol framför den vertikala listbiten vars skruv nu var urskruvad. Men detta skapade problem eftersom den plywoodskivan som delade upp allt i två plan nu bara hade 3 skruvar att ligga på. Lösningen blev att vi tog en till träbit och sågade till även denna i rätt längd och satte den plywoodskivan på den sidan där den fjärde skruven tidigare hade suttit.
När vi var klara med det kom plast och trä- och metallgruppen och bad oss göra ett hål i baksidan av träbägaren (så att plastkulorna kan komma ut) samt ett hål i plywoodskivan som ligger på spikar (så att röret kan ta sig ner från det övre planet till det undre planet). Detta gjorde vi snabbt med pelarborren och fixade sedan fram en metall- och plastbägare med den tid vi fick över.
När alla tester hade genomförts och de andra grupperna var någorlunda säkra på att det skulle fungera var det vår uppgift att fästa röret på rätt höjd med rätt vinkel. Detta gjorde vi genom att skruva igenom två spikar i kartonglådan vid slutet av metall linjalen och sen leda igenom den igenom hålet vi borrade i den rosa plywoodskivan. Nästa steg var att få in rätt vinkel. Detta gjorde vi genom att borra ett nytt smalare hål i den rosa plywoodskivan. I detta hål skruvade vi sedan in två skruvar. I skruven fäste vi ett buntband som gick runt det gröna röret. Sen var det bara att dra åt buntbandet lite i taget tills vinkeln på röret stämde överens med måtten vi hade fått.
Materialet som behövdes för att bygga denna byggnad var: 3960 mm trälist + 240 mm träbit, 7 st 5 centimeter långa skruvar och 2 st 495 x 495 x 5 mm stora plywoodskivor.
Byggnaden blev till slut 495 x 495 x 495 mm stor med en volym på ungefär 121 m³.
Det som kan göra så att vår del misslyckas är: att byggnaden rasar på grund av mer vikt än vad vi har räknat med, att måtten inte stämmer så att allt inte får plats eller att röret inte passar i vårt hål.
Under testerna den 14/5–20 märkte vi att kulorna på grund av rörets överflödiga bredd åkte ut ur röret från både vänster och höger sida med momentum åt respektive håll. Detta hände eftersom röret är 10 mm tjockare än kulorna är. Därför studsade de även snett. Då tänkte vi på vad som kommer bli enklast att bygga eftersom vi inte hade så mycket tid. Vi funderade på att alltingen öka felmarginalen eller att fixa så att röret får kulorna att komma rakt ut ur röret.
Vi valde såklart att öka felmarginalen eftersom det både skulle vara enklare och ta mindre tid att fixa. Detta fixade vi genom att ta en bredare bägare och göra om samma konstruktion men större. I klassrummet hittade vi en uppäten GBBig pack och rengjorde den, klippte ut en kartongbit som passade bredden på glasspaketet samt limmade in den på rätt höjd med en limpistol. Vi limmade också på en smal kartongbit längst ner på vår nya bägare för att inte riskera att träkulorna skulle studsa på glasspaketets “vägg” (botten) och sen rakt ut. Det som sedan var kvar att bygga för att få den att fungera var ett hål i baksidan där plasten kunde åka ut, samt att limma in kartongbitar som ledde mot det lilla hålet så att plastkulorna alltid skulle ledas mot hålet vare sig de kom in på höger- eller vänstersidan av bägaren. När det praktiska var klart gav vi den vidare till design gruppen som klädde in hela lådan i maskeringstejp och målade den i alla de varse färger. Som en sista touch drog vi av de målade glasspinnarna från den förra bägaren och återanvände dem till den här nya bägaren.
_edited.jpg)
LABBRAPPORT METALLKULOR
Vi skulle komma på ett bra sätt att sortera metallkulorna medans den andra gruppen jobbade på elektromagneten. Vi tänkte först att man kunde attrahera kulorna genom plast men det funkade inte eftersom magneten inte var stark nog. Då använde vi papper och det funkade bättre. Men pappret var för lätt. Sedan så kom vi på att en metall linjal hade perfekt lutning och vikt att hålla upp kulorna och låta dem rulla i rätt fart medans de också attraherades av magneten.
Då använde vi först böcker för att hålla upp linjalen. Sedan lade vi hästskomagneten försiktigt på linjalen. Då åkte metallkulorna ner men fastnade på hästskomagneten.
Vi kom på att magnetismen är svagast i mitten av magneten där den vita och den röda delen möts. Så så länge den är utanför plattformen den står på den står på så kommer kulorna ramla ner i bägaren under.
Vi testade först det på böcker. Men konstruktionen måste vara 50x50 så vi tog kartong och skar ner det så det fick plats. Sedan testade vi prototypen och den funkade.
Vi tejpade ihop en ställning för hästskomagneten. Sedan testade vi med måtten på plattan så att den skulle funka. Då fungerade den och vi började bygga hela konstruktionen.
Material:
Metalllinjal (50 cm) som vi sågade vid 35 cm.
Klippte kartonglåda (3 delar)
Hästskomagnet
Tejp
Ihoptejpad kartong som ska höja linjalen.
Papper
Tråd 30 cm
Pappersbehållare 10x10 cm
Mått:
Längd = 420 mm
Bredd = 200 mm
Höjd (start) = 105 mm
Höjd (slut) = 75 mm
Vinkel på linjalen = 5 grader
Magnet position höjd = 45 mm
Behållare = 100x100 mm
Start magnet = 350 mm
Slut magnet = 405 mm
_edited.jpg)
LABBRAPPORT METALLKULOR,PLAN B
Under första labblektionen började vi med att gå igenom och analysera uppgiften ordentligt. Då hade inte microbit:en ännu utgått som uppgift, så en del av klassen arbetade med det.
Vi konstaterade ganska direkt att egenskapen som skiljer metallkulorna från de andra är att den är magnetisk. För stunden funderade vi alltså inte så mycket mer på det, utan började klura på trä- och plastkulorna.
Vad har plast och trä för egenskaper? Vad skiljer dessa material åt? De två frågorna upprepades konstant i början.
Eftersom det inte fanns något självklart svar började vi med att gå runt i klassrummet och labbet och testade alla idéer vi kom på. När vi hittade ett vanligt dryckesglas kom vi på idén att testa vad som hände om man släppte ner kulorna i vatten. Då upptäckte vi, att även fast de båda till slut kom upp till ytan, sjönk plastkulan längre ner innan den studsade upp igen.
Vi fortsatte att testa med vattenglaset och att släppa kulorna från olika höjder och med olika kraft. Vi provade också att hälla i lite diskmedel för att se vad som hände. Det visade sig inte ha någon positiv effekt, utan skillnaden mellan hur mycket kulorna sjönk blev bara mindre.
Vår plan var alltså att släppa ner kulorna i vattnet. Träkulan skulle komma upp till ytan direkt och flyta, medan plastkulan skulle sjunka ner mer och därmed fastna under en plattform som låg precis under vattenytan när kulan var på väg upp. (Se bild)
Eftersom det var den bästa idén vi hade kommit på bestämde vi oss för att testa den ordentligt. Vi delade upp oss och vissa bestämde sig för att börja klura på magneten, medan andra fortsatte med trä- och plastkulorna.
Eftersom vi tänkte att metallen nog skulle vara enklast att sortera ut hamnade den lite i skymundan och prioriterades inte. Därför började vi inte aktivt jobba med den förrän det hade gått ett par veckor.
När vi började jobba med metallen hade vi precis på NO-lektionerna pratat om elektromagneter. Därför blev vi inspirerade och tänkte att elektromagneter kändes som en bra och görbar lösning, och efter diskussion med vår lärare bestämde vi oss för att köra på med den idén.
Till en början tänkte vi att en elektromagnet skulle vara smidig eftersom man kan reglera styrkan på en sådan till det man vill ha och behöver. Senare i processen kom vi på att det även är bra eftersom man kan stänga av magneten och därmed göra så att kulorna slutar påverkas och släpps dit vi vill ha dem.
Steg ett var att tänka ut hur vi skulle konstruera elektromagneten.
Vi behövde en järnkärna och koppartråd att linda runt den, så mycket kunde vi lista ut direkt. Även någon typ av strömkälla skulle komma att behövas. Vi kom också fram till att vi behövde en så tjock järnkärna, så tjock koppartråd och så många varv koppartråd som möjligt, eller som vi kom fram till skulle passa till detta ändamål. Därför fick en del av gruppen direkt i uppgift att börja leta efter passande material.
Medan en del av gruppen letade material vi kunde bygga med hittade vi färdiga spolar med 600 varv koppartråd i labbet som vi använde till att göra en slags prototyp. Från träslöjden fick vi också en järnstav att ha som kärna.
Vi tog ett 4,5 V batteri eftersom det var det starkaste vi kunde hitta i labbet just då. Det kopplade vi ihop till spolen som var runt järnet med två stycken labbsladdar.
När vi sedan förde metallkulan mot magneten kände vi att det fanns en viss dragkraft, men inte nära på tillräckligt för att den skulle kunna plocka upp kulan från cirka en centimeters avstånd. Då insåg vi att vi kunde använda en strömkub för att avgöra hur många volt som behövdes för att magneten skulle fungera som vi ville.
Under testandets gång gick strömkubens säkring några gånger, eftersom resistansen i vår magnet var för liten och spänningen blev för hög. Därför hämtade vi en annan färdig spole med 900 varv, och sänkte spänningen från strömkuben.
Då gick allt mycket bättre. Efter testande kom vi fram till att vi med spänningen 9 V skulle få exakt den reaktionen vi behövde. Eftersom vi inte hade några 9 V batterier i labbet bestämde vi oss för att seriekoppla två stycken 4,5 V batterier så att vi fick till den spänning som behövdes. (Se bild 1)
Med reaktionen vi behövde menar vi att kulan attraherades av järnkärnans ände, men när den väl nuddade änden fastnade den inte, utan rullade in under till undersidan av magneten tills den stannade när den stötte emot spolen. (Se bild 2)
Där föddes fortsättningen på vår idé. Vi tänkte att kulan, när den rullade ner till undersidan av magneten, skulle slå till en strömbrytare som tillfälligt bröt kretsen så att kulan släpptes och trillade ner i en bägare som vi skulle ha under konstruktionen. Självklart skulle strömbrytaren sedan snabbt behöva fjädra tillbaka för att hinna ta med nästa kula.
Idén var att vi skulle ha någon form av strömförande material som ledde strömmen från strömkällan till magneten, och att metallkulan tillfälligt skulle trycka fram den när den rullade in under järnkärnan och därmed bryta kretsen. Sen skulle man enkelt kunna fästa en fjäder från en kulspetspenna eller liknande på baksidan av materialet så att den fjädrade tillbaka och återigen slöt kretsen. (Se bild 3)
För att försäkra oss om att alla metallkulor verkligen skulle plockas upp beslutade vi också, att det skulle behöva två elektromagnet-konstruktioner efter varandra.
Efter att vi fick tag på en rejäl mängd koppartråd började vi helt enkelt bara snurra varv. Vi försökte hålla räkningen någorlunda bra, men det blev såklart svårt när man skulle rulla 900 varv på raken.
Det var jobbigt eftersom koppartråden vi hade var väldigt hoptrasslad och vi ständigt fick lägga ner en hel del tid på att trassla ut den. Det var antagligen också det som gjorde att vi inte lyckades till slut med vår minst sagt ambitiösa idé.
För att vi skulle kunna fortsätta snurra fler varv medan vissa trasslade med resten av koppartråden klippte vi av de färdigt uttrasslade bitarna så att vi kunde jobba med dem så fort de var lösta. Vi antog att allt skulle fungera bra även om vi klippte i tu koppartråden på några ställen. Självklart skrapade vi bort det isolerande lagret på tråden så att trådarna skulle kunna kopplas ihop och leda ström från och till varann när man tvinnade ihop dem.
Hur noggranna vi än var är det där allt måste ha gått fel. För när vi hade snurrat ihop ca 400–450 varv bestämde vi oss för att dubbelkolla att det fungerade. Även om vi inte hade tillräckligt med varv för att den skulle få den tillräckliga styrkan visste vi, att om elektromagneten fungerade skulle man ändå kunna känna av att den svagt attraherade metallkulorna. Problemet var bara, att det inte hände någonting. Vi försäkrade oss om att allt var inkopplat till rätt poler och så vidare, vilket allt var, men vi kunde inte känna av någon kraft alls från magneten.
Problemet måste ha varit att koppartråden någonstans i spolen, antagligen där vi hade fäst ihop två bitar, tappade kontakten så att elektronerna inte lyckades flöda genom hela spolen och ut tillbaka till strömkällan.
Som tur var hade gänget som fått uppgiften att tänka ut en alternativ lösning till metallsorteringen precis hittat på en annan lösning, som tydligt fungerade bättre och var mycket lättare att genomföra.
För att sammanfatta kom vi alltså på en i grunden bra idé, men som nog var lite väl ambitiös. Vi hann aldrig till fasen där vi skulle börja konstruera en strömbrytare, utan kände att vi inte ville slösa mer tid på en plan som kändes osäker och alldeles för komplicerad när det fanns mycket bättre alternativ.
Det var nog också bra att vi avbröt planen i tid, eftersom det nu i efterhand blev ganska tydligt att det hade varit otroligt svårt att genomföra och verkligen lyckas med allt.
Gruppen som hade jobbat med elektromagneten, som till en början var vår första plan till sorteringen av metallkulorna, splittrades och alla gick in i andra grupper och hjälpte till där istället.
Om vi hade konstruerat klart elektromagneterna hade vi behövt följande material:
2 st. järnstänger till järnkärnor, ca 10–15 cm långa
2 st. spolar av koppartråd med ungefär 900 varv i respektive spole
4 st. 4,5 V batterier
6 st. labbsladdar eller annan ledande tråd att koppla ihop allting med
En liten platta, ca 2*2 cm, av ett strömförande material
Två st. små fjädrar från exempelvis två kulspetspennor
Några exakta mått eller någon exakt ritning togs aldrig fram på konstruktionen, eftersom planen avbröts innan alla detaljer var färdigt uttänkta.
DESIGN
Idéer:
Design gruppen hade från början flera andra idéer om vilket tema vi skulle ha. Vår lärare, Bengt, hade ursprungligen en plan på ett silveraktigt färgtema till designen, men medlemmarna i teamet tyckte att det lät som en inte så kreativ idé. Vi var inne på att ha ett fantasytema med några magiska väsen placerade runt om i bakgrunden, samt att vi ville ha en stor drake inkluderad som en del utav hela konstruktionen. Vi hade även en tanke med att ha ett undervattenstema, men sen kom vi fram till att det inte var en så intressant och originell idé.
Efter att gå igenom vad som är mest kreativt, roligast, enklast och mest troligt att vi kan förverkliga samt personliga åsikter inom klassen kom vi fram till att vi skulle ha ett godistema istället. Inspiration till den här idéen kom från filmen “Wreck it Ralph” av Disney, där det finns en slags värld inne i ett spel som heter Sugar Rush. Vi sökte upp bilder från den filmen under designprocessen.
Medlemmar i design teamet:
Från början bestod design teamet utav två personer. Austeja Venalyte och Sofia Wigestam. När arbetet tog fart och det fanns mer uppgifter för duon att utföra fick fler personer komma med och hjälpa till. Lo Almgren, Jennifer Bladh och Sallie Lundmark överfördes till gruppen vecka 18/19.
Alla har deltagit och jobbat med olika områden. Austeja har jobbat med bakgrundsväggen (planera, sketcha, måla). Jennifer har hjälpt till med bakgrundsväggen, måla rosa plattan, och en utav behållarna. Lo har jobbat med bakgrundsväggen, arbetat med sockervadds marken och varit med och planerat. Sallie har jobbat med öppningen (målat delarna), måla öppningen IGEN (extra cred), målat trä behållaren, samt designat och målat de andra behållarna. Sofia har jobbat med bakgrundsväggen (planera, sketcha, måla), målat polkagrispelarna, målat rosa plattan, borstat ut akrylgarn för att få fram sockervaddsmarken, och är personen som skrit denna text.
Arbetsområden:
Vi har haft olika arbetsområden som delar upp uppgifter, för att på bästa vis fördriva tiden. Olika personer har jobbat med olika områden vid olika tillfällen, men samma områden har varit fasta. De olika områdena har varit:
Måla bakgrunden/väggen
Måla/dekorera behållarna 3X (trä, plast, metall)
Måla pelarna (polkagris färgade)
Måla våningen (rosa plattan)
Måla undersidan av våningen
Sockervadds marken
Skriva om vår arbetsprocess
Om väggen:
Bakgrunden, vilket är det största området som teamet arbetat med, är uppdelad i två våningar (skulle vara tre förut) och har varit den mest tidskrävande utav alla områden. Undervåningen (mörka partiet) tog lite mindre än 2 timmar att måla. Vi använde oss av färg från bildsalen i skolan, eftersom vi inte ville slösa resurser och pengar på att köpa ny färg. Materialet för väggen, det vill säga träplattan, fick vi från träslöjden.
Vi började med att måla undervåningen, och sedan jobbade vi oss uppåt till himlen. Olika personer har jobbat med olika delar på väggen. Sofia, Austeja och Lo har till största dels jobbat med undervåningen, och Jennifer, Austeja, Sofia och Lo har till största dels jobbat med överdelen.
Vissa har jobbat mer med detaljer, så som dekorationer på chokladpralinerna, och vissa har jobbat med större områden så som bakgrundsfärgen och skuggor.
Planering:
Stor del av de första veckorna gick till planering. Teamet var i behov länge utav information från de andra grupperna, så det fanns en svårighet med att jobba till en början. Vi har planerat genom att rita upp skisser, kommunicera med varandra, och så har vi kollat av med andra grupper om deras planer.
Utifrån den information som vi hade kunde vi inte göra väldigt tydliga planeringar, fram tills slutet av hela arbetsprocessen när tidspressen tvingade fram resultat och presentation från alla grupper. Vi gjorde till en början ett flertal skisser i våra anteckningsblock, där vi hade inkluderat olika saker vi tänkte måla. De första veckorna gick enbart till planering.
När vi väl hade möjlighet att göra en mer avgörande planering kom vi alla i gruppen överens om hur vi skulle utföra allting. Tack vare bra samarbete och förmågan att vara ansvarsfulla gick planeringen smidigt och utan några bekymmer.
Från början stod Austeja och Sofia mestadels för planeringen eftersom de var med i gruppen från början, men under veckorna blev de andra medlemmarna mer och mer involverade i planeringen. Folk ansvarade över olika planeringar för att underlätta arbetet. Exempelvis, medans några jobbade med sockervaddsmarken höll andra medlemmar på att planera över hur träbehållaren skulle se ut. Av anledning att det skulle vara tidskrävande att göra allt tillsammans gjorde olika personer olika uppgifter, och man ansvarade över att göra planering över sitt eget område. Självfallet kollade vi av med varandra om resten av gruppens åsikter, men huvudsakligen var inte alla inblandade i exakt varenda pytte detalj.
Material:
När vi har målat har vi använt oss av akrylfärger i runt 10 olika färger (samt färger vi själva blandat till), vanliga penslar i olika tjocklekar, paletter (för färgerna), maskeringstejp (för polkagris ränder), glasspinnar (utsidan på behållare), lim (limma på glasspinnarna, samt lite annat), akrylgarn (för sockervaddsmarken), djurborste (special anpassad borste som fungerar utmärkt för att borsta i akrylgarn), sax (klippa i akrylgarnet) och de material alla övriga grupper tagit fram.
Allt material som vi har använts har antingen vi lånat från skolans bild sal, eller så kommer det hemifrån. Akrylgarnet fanns liggande hemma hos en av medlemmarna, och vi tog tillfälle att göra något utav det istället för att köpa något nytt.
Huvudsakligen använde vi oss utav olika färger. Vi har inte räknat in de material som vi fått från de andra grupperna eftersom det inte är vad VI har använt för att fixa designen. Det har de andra grupperna ansvarat för.
Akrylfärger (minst 7, ej inkluderat de färger vi blandat själva)
Sax (klippa i garnet)
Penslar (runt 10 olika i olika tjocklekar)
Paletter
Maskeringstejp
Glasspinnar
Lim
Akrylgarn (rosa)
Borste (för akrylgarnet)
Hur vi målade/ gjorde allting:
För det mesta har vi målat med akrylfärger som kommit från skolans bildsal. Vi hade flera penslar i olika storlekar för olika områden. Vi anpassade oss efter hur stort de olika motiven var. Exempelvis, vi använde oss av ytterst små penslar när vi målade chokladpralinerna och ränderna till polka trädet.
För att tydligt täcka vissa områden målade vi flera lager. Vi lät det första lagret med färg torka, sedan adderade vi till ännu ett för att garantera att färgen täckte väl och för att inget skulle se udda/slarvigt ut. Medans vi väntade på att färgen skulle torka målade vi andra saker som inte behövde torka vid det tillfället. För att spara tid såg vi till att hela tiden arbeta med något, så att tiden inte spilldes iväg och så att färgen inte skulle torka.
Med hjälp av ett brett urval av färger kunde vi blanda till de färger vi ville ha, och vi kunde experimentera. Vi ville ha några pastellfärger för att det matchade in mer med vårt godistema, så det krävde lite extra blandning.
När det kommer till polkagrispelarna, och magnet stödet behövde vi göra lite extra. För att få till de raka ränderna tog vi maskeringstejp och virade runt. På så sätt målade vi inte utanför någonstans, och det blev rätt så jämnt fördelat.
Stödet för magneten var täckt med vanlig tejp, så vi behövde använda maskeringstejp runt om för att kunna måla. Färgen hade inte stannat kvar på den vanliga tejpen.
Vi samarbetade med våra uppgiftsområden. Ingen satt själv i ett hörn och gjorde allt på egen hand. Under hela processen var vi sociala mellan varandra, vi frågade varandra om hjälp och idéer, vi gav varandra tips ifall vi såg ett sätt att förbättra deras arbete, vi hämtade färg och annat material till varandra när folk inte hade lediga händer, ifall någon har varit stressad och behövt mer arbetskraft har andra tagit initiativ och hjälpa varandra, och generellt så har alla samarbetat.
Felkällor:
En stor felkälla kan ha varit dålig kommunikation mellan andra grupper. Det blev otydligt hur andra grupper hade tänkt med strukturen, så det uppkom missförsond. Vår grupp trodde från början att vi skulle ha tre våningar, men sen visade det sig att vi endast skulle ha två. Vår grupp hade påbörjat en planering på hur vi skulle göra med de tre våningarna och hade till och med börjat måla redan, men sen fick vi måla över det.
En annan felkälla kan ha varit att vi till en början inte använde oss utav tiden så vist som vi kanske kunde ha. När vi saknade material och saker att måla kunde vi troligen ha planerat mer inför de andra delarna, men istället spenderades tiden lite mer ansvarslöst ibland. Detta kan ha lätt till att vi i senare stadium blev mer stressade och det kan ha påverkat vår presentation.
Vi kan ha blivit distraherade av personer/saker runt om oss. Miljön var inte alltid den lugnaste, och det blev ansträngande för oss att hålla igång tempot.
Andra grupper blev vid vissa tillfällen missnöjd med vad vi hade gjort och kom då med egna förslag på hur vi skulle göra. När det kommer till öppnar mekaniken (den som var grön och röd först) blev vi tillsagda att måla om den eftersom det inte såg bra ut tillsammans med det andra. Vi fick då ta tid till att göra om vårt arbete, vilket kan ha lett till “onödig stress” som i följd påverkar oss medlemmar.
Varför vi gjorde som vi gjorde:
Träbehållaren - Vi valde att ha ett glassaktigt tema, och därför inkluderade vi glasspinnar (fanns i skolans NO sal, vissa var använda och hade lite torkat lim kvar på), olika pastellfärger (för att få bästa möjliga designen, för att kunna ha med den smälta glass effekten, och för att det passade in i temat), strössel (förtydliga att det är glasstema och för att det såg fint ut), och så skrev vi TRÄ över framsidan och baksidan för att tydligt symbolisera att detta är träbehållaren. Vi valde att ha glasspinnar för att dem är gjorda utav trä och passar därför in med “trätemat”.
Öppnaren - Från början tänkte vi ha vattenmelons tema på det, men sen fick vi måla om den. Efter at måla om den var den vit (ska föreställa vaniljglass) och strössel på (förtydliga att det är glass). Vi valde mest detta tema för det tidigare temat ansågs vara fult.
Polkagrispelarna – Vi ville ha ett fint och passande tema på dessa, och vi kom fram till polkagrismönster. Detta var tydligt, enkelt, fint, passande och väl omtyckt bland oss medlemmar samt folket i klassen.
Stödpelare - Vi valde att måla dom blå huvudsakligen för att det var en bra färg som täckte tydligt, och det såg fint ut enligt oss. För att addera godistemat till det la vi till strösslet på toppen.
Sockervaddsmarken – Vi tänkte att det skulle se fint ut med sockervadd, och därför ville vi ha med det. Den rosa färgen ansågs passa till temat. Genom att borsta i akrylgarnet
Gick det som vi förutsatt att det skulle?
För mestadels gick allting som vi förutsatt, med undantag av att kommunikationen mellan andra grupper inte var så ultimat som vi hade förväntat oss. Vårt samarbete ledde oss till det resultat vi hade hoppats på, och därmed kan man säga att det blev så som vi förväntade oss.
Resultatet blev inte precis som vi från början hade tänkt oss, men vi höll oss till våra senare planer istället och körde på så som vi förutsatt.
Sammanfattning:
Designgruppen har under sju veckor arbetat med designen av klassens soppsorteringsmaskin. Gruppen har både planerat, skissat, målat, och arbetat med hela designen. Efter de förutsättningar som fanns har gruppen samarbetat och arbetat flitigt vecka för vecka. Personerna i gruppen har rättvist delat upp arbetsområdena och ansvarat för att klassen ska kunna ta hem designpriset i Teknik 8.an.
Gruppen, som består av Austeja, Jennifer, Sallie, Lo och Sofia har kommit upp med ett godistema. På ett demokratiskt sätt har arbetet delats upp, och alla har fått vara med och besluta om vad vi ska göra. Under flera lektioner har vi jobbat med att måla, dekorera och komma framåt. Mycket tid, ambition, och energi har gått in i vårat arbete och vi är stolta över vår insats.
// Sofia Wigestam, Rödabergsskolan 8A
